Visst förekommer ovidkommande och i vissa fall skadliga uppgifter men på det hela taget är ”Wikileaks” ofrånkomliga i dagens digitaliserade värld och i sak välkomna. En bred allmänhet får veta vad som sägs i de slutna rummen om frågor som ytterst kan drabba oss ovetande. Därmed kanke också hyckleriet i politiken minskar. 

Det är viktigt att komma ihåg grunden till läckorna. Det var det olagliga Irakkrigets skändligheter som den unge dataexperten i USA s militär protesterade mot genom att trycka på en knapp. I processen frigjordes hundratusentals dokument som skapat svallvågor över hela världen. 

Utan Wikleaks hade vi inte fått se hur kriget förråar till den grad att unga amerikanska soldater på tryggt avstånd i sin stridshelikopter, som i ett datakrigsspel, hänsynslöst beslutar mörda civila. I Irakkrigets spår avslöjas också hur politiska ledare runt om i världen talar ett språk offentligt på hemmaplan och ett helt annat i enrum med USA s företrädare. 

Sverige är inget undantag. Senast är det Tobias Billström som står där med otvättad byk efter avslöjandena om ministerns samtal med amerikanska företrädare. Han är ju ministern som anser att han för en human flyktingpolitik samtidigt som han låter asylsökande afghaner och irakier, även barn, återföras till sina hemländer trots skarp kritik från FN och Amnesty. Skadan drabbar inte bara honom själv och regeringen utan också det politiska klimatet i allmänhet. Sverigedemokraterna registrerar med välbehag att de inte är ensamma om sina nedlåtande uttalanden och känslokalla attityd mot flyktingar. 

Det andra stora kriget, det i Afghanistan, längre än de två världskrigen tillsammans, skärskådas också av Wikileaks. I den imponerande och detaljerade genomgången som New York Times ägnat åt dokumenten får vi del av samma inhumana språkbruk och krigföring av invasionsstyrkornas trupper som i Irak. Vi får också där läsa de ödesdigra uppgifterna att talibanerna nu har tillgång till samma typ av handhållna missiler som deras företrädare så effektivt använde för att få sovjetarmén på knä. 

I Sverige drabbar Afghanistanläckorna inte bara regeringen. Den nuvarande utrikespolitiske s-talesmannen begär, enligt den officiella rapporten från USA s Stockholmsambassad till Washington, om hjälp för att betvinga den växande folkliga kritiken mot Sveriges medverkan i kriget. Om man därtill går i armkrok med regeringen i denna den viktigaste utrikespolitiska frågan, då både abdikerar man i utrikespolitiken och ger tolkningsföreträde åt Carl Bildt. 

Det verkar troligt att vårt deltagande i Afghanistankriget under NATO-flagg bidrar till en allmän osäkerhet om var vi står i utrikespolitiken nu för tiden. Vad hände med vår militära alliansfrihet och våra blåa baskrar? I dag finns inte en enda svensk soldat under FN-flagg. 
Under Folk och Försvars säkerhetspolitiska konferens i Sälen nyligen överraskade UD:s civile chefsrepresentant i Kabul, Krister Bringéus, med en avslutande ”personlig, icke politiskt korrekt reflektion” som borde få beslutsfattarna att tänka ett varv till, innan man satsar nya meningslösa militära miljarder som skulle kunna göra stor civil nytta. 

”Varför är vi där”, frågade Bringéus.”Inte för att vinna kriget, men kanske för att inte förlora freden”. Han fortsatte: ”Upplösningen blir inte snygg men afghanerna måste själva få bestämma”. Med andra ord: ett realistiskt minimål utan större förväntningar. 
Detta kontrasterar mot försvarsministerns stridsrop i Sälen: ”Sveriges försvar blir med Insatsorganisation 14 (år 2014) av ungefär samma relativa storlek, jämfört med Ryssland, som under kalla kriget, men av högre och mer genomgående kvalitet.” Tolgfors kom med också denna käcka trosförklaring: ”I krig duger det inte att komma tvåa.” 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Överallt bär Berlin på spår från andra världskriget. På många byggnader finns skotthål som minner om en svunnen tid, och det går nästan att föreställa sig hur skotten en gång ven i staden och hur invånarna var ständiga offer för rädslan. Vi fortsätte...

När USAs utrikesminister Hillary Clinton deklarerade sin kandidatur till att bli det demokratiska partiets presidentkandidat sa hon: ”I am in”. Hon blev aldrig varken sitt partis presidentkandidat eller USAs president. Men som utrikesmini...

Men det hade inte kunnat ske om USA, EU och enskilda EU-stater under veckan med kraft ställt sig bakom demonstranternas rättfärdiga krav. Men EU har varit försiktigt och USA har av maktpolitiska skäl tvekat. Och lilla Sverige har lydigt fogat sig und...

Humanister har önskat att knyta band med grupper och individer som bejakar ett öppnare samhälle, med ökat folkligt inflytande, religions- och livsåskådningsfrihet, samt inte minst press- och yttrandefrihet. Egypten är ett av de länder i regionen, där...