Överallt bär Berlin på spår från andra världskriget. På många byggnader finns skotthål som minner om en svunnen tid, och det går nästan att föreställa sig hur skotten en gång ven i staden och hur invånarna var ständiga offer för rädslan. Vi fortsätter förbi delarna av muren, förbi turister och berlinbor, och går mot tunnelbanan, utan att gå genom några spärrar: för det finns inga. Här kliver man av och på tåget som man vill. Biljetten eller månadskortet ligger i plånboken, och behöver inte visas upp, såvida det inte är en kontroll. Tjuvåker man, får man böta. 
Historien har satt sina spår: vakter och förbud hör inte till det nya Berlin. Inte ens rökförbud på krogar och restauranger. Hitler avskydde rökning, och förbjöd det. Därför gör inte staten det. Istället får varje delstat själv bestämma hur det ska vara. 
Berlin är en ung stad i sinnet, men bär på stora ärr av det förflutna. 

På kvällen tar vi oss ut till Neukölln, en stadsdel där det bor tyskar, turkar, och nordafrikaner, för att hälsa på en av mina vänner, hennes son och sambo. Karin, som är tyska, gick i min klass andra året på gymnasiet på  Domarhagsskolan i Avesta. Det är elva år sedan. 
Vi står vid hennes spis och pratar, medan hon kokar espresso på ena plattan, och värmer mjölk i en stor kastrull på den andra. Hennes son har feber och hon håller honom i sin famn. Hennes sambo, sitter i ett annat rum och jobbar. 
Lägenheten är 3,8 meter hög i tak. Väggarna vita, fönstren stora. Genom vardagsrumsfönstret ser vi ut på vägen, där grannbarnen leker långt in på kvällen. Karin sätter sig med sin son i knät, och jag och min sambo sätter oss i soffan. Karin berättar att hyrorna i Neukölln ligger lika som i Borlänge. Men i Tyskland får hyresgästerna köpa kylskåp, ibland spis, och andra saker till lägenheten själva. 

Två dagar senare träffar vi Karin igen. Hon kommer cyklandes, och möter oss i Kreuzberg. Vid floden Spree sätter vi oss på ett mysigt utekafé. Det är söndag, och folk sitter vid de blå borden, och dricker kaffe, äter mat, eller dricker öl. Rosa blommor har placerats ut i korgar. Solen skiner, och det är vindstilla. 
Våra samtal sträcker sig över vad som hänt i våra liv de senaste tre åren, finanskrisen, och de skilda politiska systemen i Sverige och i Tyskland. Om hur välfärden lyser med sin frånvaro i Tyskland, och hur den bryts ner i Sverige. Om löner, fackliga regler, folkbildning och annan utbildning, stålindustrin, om hur det är att jobba på industrigolvet, om hur Karin jobbar med att underlätta för småbarnsföräldrar att studera, Tysklands historia, och skillnader i vardag mellan våra hemländer. Om hur normen i Tyskland är att det inte finns någon norm. 
En hemlös kommer in på kaféet, och vill sälja en tidning. Han har ett stort hål i jeansen, så att ett par beigerutiga kalsonger tittar fram, och man ser dem – oavsett man vill eller inte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När USAs utrikesminister Hillary Clinton deklarerade sin kandidatur till att bli det demokratiska partiets presidentkandidat sa hon: ”I am in”. Hon blev aldrig varken sitt partis presidentkandidat eller USAs president. Men som utrikesmini...

Visst förekommer ovidkommande och i vissa fall skadliga uppgifter men på det hela taget är ”Wikileaks” ofrånkomliga i dagens digitaliserade värld och i sak välkomna. En bred allmänhet får veta vad som sägs i de slutna rummen om frågor som...

Men det hade inte kunnat ske om USA, EU och enskilda EU-stater under veckan med kraft ställt sig bakom demonstranternas rättfärdiga krav. Men EU har varit försiktigt och USA har av maktpolitiska skäl tvekat. Och lilla Sverige har lydigt fogat sig und...

Humanister har önskat att knyta band med grupper och individer som bejakar ett öppnare samhälle, med ökat folkligt inflytande, religions- och livsåskådningsfrihet, samt inte minst press- och yttrandefrihet. Egypten är ett av de länder i regionen, där...