Alla inlägg den 16 februari 2011
Överallt bär Berlin på spår från andra världskriget. På många byggnader finns skotthål som minner om en svunnen tid, och det går nästan att föreställa sig hur skotten en gång ven i staden och hur invånarna var ständiga offer för rädslan. Vi fortsätter förbi delarna av muren, förbi turister och berlinbor, och går mot tunnelbanan, utan att gå genom några spärrar: för det finns inga. Här kliver man av och på tåget som man vill. Biljetten eller månadskortet ligger i plånboken, och behöver inte visas upp, såvida det inte är en kontroll. Tjuvåker man, får man böta.
Historien har satt sina spår: vakter och förbud hör inte till det nya Berlin. Inte ens rökförbud på krogar och restauranger. Hitler avskydde rökning, och förbjöd det. Därför gör inte staten det. Istället får varje delstat själv bestämma hur det ska vara.
Berlin är en ung stad i sinnet, men bär på stora ärr av det förflutna.
På kvällen tar vi oss ut till Neukölln, en stadsdel där det bor tyskar, turkar, och nordafrikaner, för att hälsa på en av mina vänner, hennes son och sambo. Karin, som är tyska, gick i min klass andra året på gymnasiet på Domarhagsskolan i Avesta. Det är elva år sedan.
Vi står vid hennes spis och pratar, medan hon kokar espresso på ena plattan, och värmer mjölk i en stor kastrull på den andra. Hennes son har feber och hon håller honom i sin famn. Hennes sambo, sitter i ett annat rum och jobbar.
Lägenheten är 3,8 meter hög i tak. Väggarna vita, fönstren stora. Genom vardagsrumsfönstret ser vi ut på vägen, där grannbarnen leker långt in på kvällen. Karin sätter sig med sin son i knät, och jag och min sambo sätter oss i soffan. Karin berättar att hyrorna i Neukölln ligger lika som i Borlänge. Men i Tyskland får hyresgästerna köpa kylskåp, ibland spis, och andra saker till lägenheten själva.
Två dagar senare träffar vi Karin igen. Hon kommer cyklandes, och möter oss i Kreuzberg. Vid floden Spree sätter vi oss på ett mysigt utekafé. Det är söndag, och folk sitter vid de blå borden, och dricker kaffe, äter mat, eller dricker öl. Rosa blommor har placerats ut i korgar. Solen skiner, och det är vindstilla.
Våra samtal sträcker sig över vad som hänt i våra liv de senaste tre åren, finanskrisen, och de skilda politiska systemen i Sverige och i Tyskland. Om hur välfärden lyser med sin frånvaro i Tyskland, och hur den bryts ner i Sverige. Om löner, fackliga regler, folkbildning och annan utbildning, stålindustrin, om hur det är att jobba på industrigolvet, om hur Karin jobbar med att underlätta för småbarnsföräldrar att studera, Tysklands historia, och skillnader i vardag mellan våra hemländer. Om hur normen i Tyskland är att det inte finns någon norm.
En hemlös kommer in på kaféet, och vill sälja en tidning. Han har ett stort hål i jeansen, så att ett par beigerutiga kalsonger tittar fram, och man ser dem – oavsett man vill eller inte.
När USAs utrikesminister Hillary Clinton deklarerade sin kandidatur till att bli det demokratiska partiets presidentkandidat sa hon: ”I am in”. Hon blev aldrig varken sitt partis presidentkandidat eller USAs president. Men som utrikesminister borde hon, eller hennes chef president Barack Obama, ha sagt åt Mubarak: ”You are out”.
Världens ledande nation är USA, trots sådant som Europas enande i en union, Kinas ekonomiska framgångar och Indiens passerande av miljardstrecket i invånarantal.
USA står för nästan hälften av världens militära satsningar även om USAs invånarantal är knappt fem procent av världens invånare. Fastän det kalla kriget upphörde för två decennier sedan har USA fortsatt sitt demokratiskt tvivelaktiga agerande från kampen mot Sovjetsystemet. Det är att stödja diktaturer hellre än att uppmuntra frihet och demokrati. Detta därför att USA fortfarande anser att det i många lägen gynnar USAs internationella intressen, av säkerhetspolitiska, ekonomiska och annan natur, att en stat har en viss typ av regim även om den är en diktatur hellre än en som är demokratiskt vald.
Om man skulle tillämpa USAs nuvarande agerande på USA självt för 235 år sedan då landets invånare kämpade för att bli fria från den brittiska kolonialmakten, som var en diktatur, hade det varit bättre om amerikanerna fortsatt hade förvägrats självständighet och fria val. En amerikansk demokrati hade ju kunnat hota stabiliteten i regionen och världen, exempelvis om den allierat sig med Frankrike mot England.
När ledningen för en nation med fler invånare än en fjärdedel av USA eller hela Tyskland stänger av Internet i landet är det minst sagt uselt av de som påstår sig vara världens främsta land för förordande av frihet och demokrati, USA, att förhålla sig ganska likgiltigt till det.
Om president Obama och hans USA inte tycker att det är så allvarligt att ledningen i ett land stänger ned Internet, i syfte att förhindra fri informationsspridning som kan leda till demokrati, så kan ju USA själv på prov stänga ned Internet i USA några dagar.
USAs agerande mot Egypten har många orsaker. En är att landet befarar att diverse radikala muslimska krafter ska växa sig starka om länder i Mellersta Östern, som Tunisien och Egypten, blir demokratier.
En annan orsak är ett kvardröjande beteende från kalla kriget. Då delades världen upp mellan USA och dess västallierade å ena sidan respektive Sovjet och dess allierade å den andra. I varje regional konflikt fanns även öst-västkonflikten eftersom de två stormakterna stödde var sin regional part. Så var det i Mellersta Östern, på Koreahalvön, på Afrikas horn, i sydvästra Afrika, i Sydostasien och på flera ställen till.
I Mellersta Östern är USAs främsta allierade Israel. Utöver det har USA även stått på hyfsad god fot med några av arabländerna (de brukar kallas så) och några som gränsar till dem.
Fram till slutet av 70-talet var Iran ett sådant land. Efter freden med Israel i Camp David 1978 blev Egypten ett sådant land. Saudi-Arabien har också hört till denna skara, liksom Turkiet. På 80-talet hörde Saddam Husseins Irak hit. Tunisien de senaste 23 åren kan också sägas ha legat nära denna grupp.
Om det blir demokrati i dessa länder befarar USA att deras inflytande kan komma att minska. Visserligen är Turkiet en demokrati, som USA har goda band med, som Natoallierad med mera. Men det landet är, med sin placering delvis i Europa, kanske ett gränsfall.
Många länder och organisationer (läs EU) kan kritiseras för att ha intagit en alltför försiktig hållning gällande Egypten och dess diktatur de gångna dagarna. USA intar dock en särställning. Landet är i praktiken en stor finansiär av Egyptens militär med 1,3 miljarder dollar årligen. Och militären är nu den enda fungerande strukturen i staten Egypten.
Ronald Reagan sa åt Michail Gorbatjov att riva ned Berlinmuren. Obama borde för länge sedan ha sagt åt Mubarak att lämna toppen på den egyptiska maktpyramiden.
Visst förekommer ovidkommande och i vissa fall skadliga uppgifter men på det hela taget är ”Wikileaks” ofrånkomliga i dagens digitaliserade värld och i sak välkomna. En bred allmänhet får veta vad som sägs i de slutna rummen om frågor som ytterst kan drabba oss ovetande. Därmed kanke också hyckleriet i politiken minskar.
Det är viktigt att komma ihåg grunden till läckorna. Det var det olagliga Irakkrigets skändligheter som den unge dataexperten i USA s militär protesterade mot genom att trycka på en knapp. I processen frigjordes hundratusentals dokument som skapat svallvågor över hela världen.
Utan Wikleaks hade vi inte fått se hur kriget förråar till den grad att unga amerikanska soldater på tryggt avstånd i sin stridshelikopter, som i ett datakrigsspel, hänsynslöst beslutar mörda civila. I Irakkrigets spår avslöjas också hur politiska ledare runt om i världen talar ett språk offentligt på hemmaplan och ett helt annat i enrum med USA s företrädare.
Sverige är inget undantag. Senast är det Tobias Billström som står där med otvättad byk efter avslöjandena om ministerns samtal med amerikanska företrädare. Han är ju ministern som anser att han för en human flyktingpolitik samtidigt som han låter asylsökande afghaner och irakier, även barn, återföras till sina hemländer trots skarp kritik från FN och Amnesty. Skadan drabbar inte bara honom själv och regeringen utan också det politiska klimatet i allmänhet. Sverigedemokraterna registrerar med välbehag att de inte är ensamma om sina nedlåtande uttalanden och känslokalla attityd mot flyktingar.
Det andra stora kriget, det i Afghanistan, längre än de två världskrigen tillsammans, skärskådas också av Wikileaks. I den imponerande och detaljerade genomgången som New York Times ägnat åt dokumenten får vi del av samma inhumana språkbruk och krigföring av invasionsstyrkornas trupper som i Irak. Vi får också där läsa de ödesdigra uppgifterna att talibanerna nu har tillgång till samma typ av handhållna missiler som deras företrädare så effektivt använde för att få sovjetarmén på knä.
I Sverige drabbar Afghanistanläckorna inte bara regeringen. Den nuvarande utrikespolitiske s-talesmannen begär, enligt den officiella rapporten från USA s Stockholmsambassad till Washington, om hjälp för att betvinga den växande folkliga kritiken mot Sveriges medverkan i kriget. Om man därtill går i armkrok med regeringen i denna den viktigaste utrikespolitiska frågan, då både abdikerar man i utrikespolitiken och ger tolkningsföreträde åt Carl Bildt.
Det verkar troligt att vårt deltagande i Afghanistankriget under NATO-flagg bidrar till en allmän osäkerhet om var vi står i utrikespolitiken nu för tiden. Vad hände med vår militära alliansfrihet och våra blåa baskrar? I dag finns inte en enda svensk soldat under FN-flagg.
Under Folk och Försvars säkerhetspolitiska konferens i Sälen nyligen överraskade UD:s civile chefsrepresentant i Kabul, Krister Bringéus, med en avslutande ”personlig, icke politiskt korrekt reflektion” som borde få beslutsfattarna att tänka ett varv till, innan man satsar nya meningslösa militära miljarder som skulle kunna göra stor civil nytta.
”Varför är vi där”, frågade Bringéus.”Inte för att vinna kriget, men kanske för att inte förlora freden”. Han fortsatte: ”Upplösningen blir inte snygg men afghanerna måste själva få bestämma”. Med andra ord: ett realistiskt minimål utan större förväntningar.
Detta kontrasterar mot försvarsministerns stridsrop i Sälen: ”Sveriges försvar blir med Insatsorganisation 14 (år 2014) av ungefär samma relativa storlek, jämfört med Ryssland, som under kalla kriget, men av högre och mer genomgående kvalitet.” Tolgfors kom med också denna käcka trosförklaring: ”I krig duger det inte att komma tvåa.”
Men det hade inte kunnat ske om USA, EU och enskilda EU-stater under veckan med kraft ställt sig bakom demonstranternas rättfärdiga krav.
Men EU har varit försiktigt och USA har av maktpolitiska skäl tvekat. Och lilla Sverige har lydigt fogat sig under deras hållning. För Sveriges del ser vi här ett exempel på hur inordningen under EU tagit udden av varje självständigt ställningstagande:
Ingen, allraminst Sverige, har kunnat ta den moraliska ledningen i kritiken av denna diktatur.
Alla har, av krassa maktskäl, avvaktat. Att höra Fredrik Reinfeldt igår kommentera den senaste utvecklingen var direkt beklämmande. > >
Priset betalas av det egyptiska folket. De Mubarak-vänliga krafter som igår demonstrerade består till en del säkerligen av regimens klienter - inom polis- och säkerhetstjänst - men också av rädda eller privilegierade människor som genuint sätter stabiliteten före demokratin.
Men inte heller dessa demonstranter skulle ha gett sig ut på gatorna om världssamfundet vågat ta ställning för den demokratiska revolutionen.
Ännu är ingenting avgjort. Demokratikämparna kan till slut komma att segra. Och skalvet fortsätter att skaka arabvärlden - igår meddelade Jemens president sedan trettio år att han avgår.
Men världssamfundet har förlorat sin heder, liksom den svenska regeringen och inte så få officiösa liberaler som fruktar islamister mer än de älskar demokratin.
Humanister har önskat att knyta band med grupper och individer som bejakar ett öppnare samhälle, med ökat folkligt inflytande, religions- och livsåskådningsfrihet, samt inte minst press- och yttrandefrihet. Egypten är ett av de länder i regionen, där åtminstone några sådana kontakter exempelvis i samband med konferenser har varit möjliga.
Efter en period under kalla kriget där sekularism stod i fokus i många arabiska länder, har de senaste 20-30 åren inneburit att en allt mer islamistisk agenda varit på frammarsch. Vi humanister vill att Egypten och så många som möjligt av dess arabiska grannar utnyttjar det historiska läge som nu uppstått och väljer frihetens väg; att slutligen bli moderna rättsstater och inte falla för reaktionära och islamistiska krafter.
Häromdagen kunde vi i radions ”P1 Morgon” höra hur en svensk-egyptisk sympatisör till det Muslimska brödraskapet ser en framtid där Egypten styrs enligt Sharialagar. Det vore tragiskt om sammanblandningen av religion och politik nu skulle fira nya triumfer efter att den gamla regimen förhoppningsvis faller.
Diktaturerna måste avvecklas och det så snart som möjligt. Sekulära demokratier, där såväl yttrande- som religionsfriheten är garanterad, är en hållbar lösning för framtiden. Ett sekulärt och öppet samhälle är en förutsättning för mångfald och att var och en ska kunna omfatta vilken tro eller vilka åsikter man vill.
För att kunna respekteras som fullvärdig demokrati krävs att landet upprätthåller ett system med fria, periodiskt återkommande val, tillåter oppositionspartier och fri opinionsbildning samt att allmän och lika rösträtt råder – för både män och kvinnor.
Anna Bergström,
styrelseledamot i förbundet Humanisterna
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 | 17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|